PBs sagobok






RYMDRESAN
Det var en gång tösabit från Sydskåne som alltid var glad och sprallig, och hon älskade att sjunga. En del menade på att det var vackert andra menade att det lät som en flock ylande cowboys i en skenade buffelhjord. Med andra ord: Det var ett förfärligt oljud var hon än befann sig. Den lilla tösen hade som många andra en mor som var lite bekymrad över sin dotters vanor. Inte så mycket för att tösen alltid skrålade så att korna i grannens lada skenade, utan för att hon bara hade tre intressen: Ragga killar från Staffanstorp, äta mycket mat, samt dagdrömma.

En dag skulle hon som många gånger förr, cykla till sin pojkvän i grannbyn. Hon sjöng och skrålade högt och ljudligt precis som vanligt. På så sätt behövde hon aldrig ringa till honom och säga att hon var på väg utan det hörde han i god tid ändå. Kor och hästar som betade längs vägen löpte amok och en präst i Åsljunga trodde att djävulen hade ett nytt satyg för sig och började be som besatt. Men det bekymrade inte den lilla tösen som gladeligen cyklade vidare ända tills hon körde på en vass tagg. Ty då sprängdes däcket och den lilla tösen for som en lommeflarra genom luften tills hon slutligen landade i en koblära.

Hon låg där och spottade, fräste och svor en massa om att korna nog var ett hot ifrån yttre rymden, som endast kommit hit för att förgöra oss med hjälp av en brun kletig massa. Men då tyckte hon sig höra ett par svaga röster, men hon kunde inte se någon. A andra sidan är det inte så lätt att se något när man har ögonen fulla av rymdbajs, tänkte hon och krafsade bort det värsta ur nyllet. När hon fått ögonen rena så att hon kunde se sig omkring, så såg hon ett par pyttesmå varelser som stod framför henne. De var bara ett par tre millimeter höga, men såg ut precis som vi.
-Varför är ni så himla små? Frågade tösen.
-Vadå små, det är ju du som är jättestor och dessutom har du krossat vårt rymdskepp. Hur ska vi nu kunna komma hem? Sa en av de små varelserna som nu lät jättearg.

-Vadå, flyger ni med den här bruna smeten?
-Nej, men med flugan som satt ovanpå
-Flugan?
-Ja, vi använder den för att flyga hem till våran planet.
-Flyga hem? Men ni har ju inga rymddräkter och i rymden finns det ju ingen luft.
-Jodå, fast väldigt lite och är man då själv väldigt liten, så det går jämt ut. Och när vi lämnar atmosfären så krymper vi oss ännu en gång och då behovs knappt någon luft alls. Vi krymper även flugan och då behöver den inte så mycket luft för att kunna flyga.

-Men om man är så liten blir det inte långt hem då?
-Umm.. Vissa nackdelar finns det ju alltid..
-Och nu skulle ni behöva en ny fluga?
-Ja, om du kan fixa det så...
-Inga problem sa hon och raglade iväg mot en ny koblära. Hon hade vid det här laget blivit bra hög på alla biogaserna från kobläran som hon hade plöjt ner näsan i. Hon var strax tillbaka med en ny fluga till våra små vänner, som var överlyckliga över att kunna komma hem igen.
-Vill du följa med hem på en fika? Frågade en av de små.

Det ville förstås den lilla tösen, för då kunde det ju vankas mat, och ett sådant tillfälle fick man ju inte missa. Det tog inte lång tid förrän de hade krymt henne och de satt allihop på flugans rygg. De flög över skogar och ängar. Långsamt såg hon hur städerna blev mindre och mindre och efter en stund började även jorden att krympa. Hon var på väg mot en annan värld.

Väl framme vid Lilleputtarnas värld, så bjöds det på så mycket röpölsa som den lilla tösen kunde stoppa i sig, och det var inte lite det. Sju stora grytor med korv kokades och den lilla tösen tittade ändå efter mer. Hon åt så mycket så att hon höll på att spricka. När hon äntligen var mätt och belåten, så tyckte hon att det var dax att sjunga en stump. Det var ju minst en kvart sedan hon sist sjöng. Aldrig förr i Lilleputtarnas historia hade de hört något så gräsligt. Inte ens borgmästaren kunde erinra sig att hans grisar skriat värre. Det lät så fasansfullt att kungen på den lilla planeten utfärdade dödsstraff på de som asat dit henne om de inte genast fick tyst på henne. Det fanns alltså inget annat att göra än att skicka hem henne igen. Hemma var hon i ett nafs, för de fick lov att låna landets snabbaste fluga. Den var så snabb att den nästan flög med ljusets hastighet.. Men hur var det då möjligt att få en fluga att flyga så fort?

-Jo, man matar den med ärtsoppa under några år, så går det liksom av sig själv. Och innan flickan visste ordet av så var hon tillbaks på jorden. Där berättade hon alltihop för sin pojkvän, som bara skakade på huvudet och sa:
-Nu har du ju dagdrömt igen...

Snipp, snapp, snut, så var flugorna slut.

sir PB 94













Tillbaka till sagor