PBs sagobok



Sagan om Ullis och sjukvårdens öppettider


Det var en gång en liten tösabit som hette Ullis. Hon arbetade på ett stort sjukhus i en bananrepublik vid namn Lund. Denna plats som nästan ingen kände till låg långt ute på vischan i sydskåne, snett nedanför Eslöv.

Ullis som var en söt och sprallig liten tjej, jobbade givetvis på intensiven. Det var liksom mest ös i den avdelningen. Där skulle hon ta hand om sjuklingarna och underhålla dem så mycket hon bara orkade. Hur hon lyckades med det var i dimma dolt, men det ryktades om inte allt för bra saker... tex golf i korridoren, rugby i matsalen, gymnastik i... Med det programmet roade hon åtminstone hälften av patienterna.

Ullis var även en stor äventyrare som rest e jorden runt for att köpa souvenirer. Hon älskade att drömma om alla platser som hon hade varit på. Därför tillbringade hon så mycket tid som möjligt i sängen, drömmande om varma stränder, pojkar och pyramider. Nu var det liksom så att på sjukhuset fanns det en grym chef kallad Psyko Kent, som var en kvarleva från Nazityskland. Kent hade så stora armar att han alltid hade skrubbsår på knogarna. Därför föredrog han att stå still i korridoren och skrika åt folk. Han hatade sömnigt folk och tyckte att vår söta upptäckssovande skulle infinna sig på jobbet attans så tidigt, mitt under Ullis bästa skönhetssömn.

Oj, oj, oj. tänkte Ullis. Då får jag väl sova på jobbet istället. I två raska steg var hon borta vid en säng. I sängen låg en sinnesrubbad teknikfåne som av misstag pressat ett bildrör genom pumpen. Med ett jättebrak öste hon ner honom på golvet. Där fick han ligga ned slangar och nålar stickande ut från diverse hål här och var. Väl i sängen somnade hon snabbt in och började drömma. Efter 5-10 minuter vaknade hon som skjuten ur en kanon. Hon hade kommit på en idé. Inte dåligt gjort av en så liten tjej som hon. Idén gick ut på att hon skulle bli chef på sjukhuset för då kunde hon göra som hon ville.

Då kom hon på att hon glömt att diska fikamuggen, och gick iväg för att göra det. Hon gick där och strosade, djupt inne i sina tankar, då hon plötsligt kände något hårt mot sin panna. När hon tittade upp såg hon en grå gammal vägg. I utrymmet var det ganska mörkt, men i mörkret kunde man urskilja en del gamla grejer och mycket bråte och damm. Över golvet kilade det råttor som sicksackade mellan spindelväven. Det såg ut som om ingen hade varit där på 10 år. Någonstans i hennes lilla huvud ringde det nu en klocka.

-Aha, jag måste vara i källaren. Men hur kom jag hit och hur kommer jag tillbaka?

Sjukhusets källare var mycket stor, och efter att ha irrat runt där nere i flera timmar, började den annars så modiga flickan bli väldigt ängslig.

-Tänk om jag inte hittar ut... Men titta där borta, det ser ut som ett rum som jag nog inte har varit i innan. I ett nafs svängde hon runt hörnet men stannade till av skräck. Framför henne låg kvarlevorna av en kvinna. Av kläderna att döma hade hon legat där länge. Antagligen hade hon burit ner något i källaren och gått vilse och dött. Hon såg ut att ha legat där i en tio år eller nått.

-Iiiiiiii... skrek den lilla jäntan och lade benen på ryggen och sprang där ifrån. Detta gick inte så fort, ty med benen på ryggen så springer man attans så dåligt. Efter en stund föll hon ihop av utmattning.

När hon låg där och flåsade av utmattning och lät blicken flacka runt på väggarna, tyckte hon sig se en gammal dammig skylt. Hon asade sig dit och dammade av skylten. "NöDUTGÅNG". Och se, där bakom en hög bråte kunde man ana en dörr. Med ett knirrande ljud kunde dörren motsträvigt öppnas. Där bakom fanns en trappa upp till våningen ovanför. Hon stängde dörren och skulle just gå upp, då det för tredje (3) gången denna dag föddes en tanke i hennes övre regioner.

Om hon slet bort skylten och lurade ner chefen där, så skulle det dröja minst tio år innan någon hittade honom. Sagt och gjort och strax var hon uppe igen. Hennes arbetskompisar tyckte att hon såg förfärlig ut och undrade om hon hade blivit våldtagen eller nått.

-O..Nja..Jag har.. stått och trillat, ljög hon listigt ihop, vilket alla trodde på. En bit bort i korridoren såg hon Psyko Kent stå och prata med sin gamle vän Dr Mengele. Ullis traskade dit bort och sa till Kent:

-Ö, det finns en hel låda med fria lunchkuponger nere i källaren.

I ett nafs var den snåla och imbecilla chefen på väg ner i källaren, letande efter lunchkuponger. Eftersom ingen kommer att hitta honom på tio år, så har jag nu chansen att gripa makten, tänkte Ullis. Om jag sitter mig i mitt vanliga hörn av isoleringscellen och tänker så kommer jag nog på något bra sätt oxo. Och efter två timmar hördes: -Ja, jag gör ju så klart som alla andra högt uppsatta kvinnor här på sjukhuset. Jag hoppar i säng med någon hög landstingspolitiker. Denna idé visade sig ha vissa nackdelar, då de flesta politikerna i landstinget var kvinnor och de få män som fanns var över 60 och för länge sedan impotenta.

Men så visa det sig att Psyko Kent hade en bisexuell sekreterare, med läggning åt det sadistiska och barnsex. Om jag köper en uppblåsbar pojk Barbara åt honom så blir han säkert jätteglad och låter mig bli chef, tänkte Ullis. När arbetet var slut för dagen, for Ullis in till Eslövs city för att shoppa grejor. Hon gick till byns pornokvarter och köpte det som behövdes dvs docka och ridspö.

Dagen efter smög hon in alltsammans i sekreterarens rum. Blåste upp Barbara och lade den på hans privata obducentbord med pitten i vädret och piskan i handen. Hon lade även dit en lapp där det stod några ord på. "Du ska få mer grejer, om du ser till att jag blir chef. /Ullis"

Sekreteraren, som för den delen hette Sheiken och var ledare för en sekt med udda böjelser, blev givetvis jätteglad över grunkorna. Han lovade att göra allt för henne, bara hon var en riktigt hård chef och piskade honom ofta. En månad senare satt Ullis på chefsstolen. Det första hon beslutade var att ändra öppettiderna. Nu skulle sjukhuset bara vara öppet mellan 9 och 15. Hon införde även det så kallade SJ-systemet. Det innebär att man måst boka plats i förväg och att operationerna oftast kom 10 minuter försent. Precis som SJtågen.

Detta medförde att Ullis fick mycket tid över att ligga och drömma på. Snipp, snapp, snut, så var elefanterna slut.

sir PB 91











Tillbaka till sagor